watching the stars
har kommit fram till vad hanna sagt till mej ett antal gånger, jag lider av hypokondri. jag tror hela tiden att jag ska bli påkörd och dö eller att jag har cancer. för några dagar sedan hade jag ont i ögat, men det gick över. då trodde att jag hade nån tumör i ögat. nu har jag skit ont i högra bröstet när jag andas djupt eller skrattar. tror att det kan vara farligt eftersom det är det med bröstsmärtor. men jag skämtar inte, jag hittar liksom inte på, det gör faktiskt ont. men det kommer säkert att försvinna det med. men jag hade ont i går med, men det känns lite bättre idag. så nu vet ni varför jag är konstig. that's the answer.
är det konstigt att man undervärderar sej själv när ens egen pappa påpekat att man inte ens är värd lite glass eller en kexchoklad? fast jag fick ju iof en kexchoklad, men det är inte det som är problemet. bara för att jag gjort några snedsteg den senaste tiden med skolan och så, så verkar det som att dem tor att det ska få mej att tänka till. men det funkar inte på mej. det gör bara saken ännu värre. jag får svar på det jag tänker, och det är inte precis det jag vill ha. det funkar inte att klaga och tjata på mej, det blir motsatt effekt då. jag behöver snarare stöd och val. jag klarar inte när folk säger åt mej vad jag ska göra. det kanske är svaret på varför jag inte passar in. i alla fall inte i skolvärlden.
är det konstigt att man undervärderar sej själv när ens egen pappa påpekat att man inte ens är värd lite glass eller en kexchoklad? fast jag fick ju iof en kexchoklad, men det är inte det som är problemet. bara för att jag gjort några snedsteg den senaste tiden med skolan och så, så verkar det som att dem tor att det ska få mej att tänka till. men det funkar inte på mej. det gör bara saken ännu värre. jag får svar på det jag tänker, och det är inte precis det jag vill ha. det funkar inte att klaga och tjata på mej, det blir motsatt effekt då. jag behöver snarare stöd och val. jag klarar inte när folk säger åt mej vad jag ska göra. det kanske är svaret på varför jag inte passar in. i alla fall inte i skolvärlden.
my life is brilliant
nu har jag slappat lite framför tv:n och sen ska jag iväg ikväll och hämta mamma som kommer hem från göteborg. ska bli skönt att ha en hemmakväll för det var länge sen sist. sen funderar jag på att se på OC säsong 1 för att få mej själv på bättre humör. finns inget som får mej gladare än lite OC :)
kärleken finns där ute, det gäller bara att hitta den. sedan kommer kampen att behålla den.
kärleken finns där ute, det gäller bara att hitta den. sedan kommer kampen att behålla den.
could it be worse?
fy fan för att festa. jag lyckades tappa bort mitt bankkort, så nu saknas det ca 500 spänn som nån jävel köpt sprit för. fy fan. det som stör mej mest är att jag inte har en jävla aning om hur jag lyckats tappa bort det. lova att stoppa mej om jag nånsin tänker supa mej full igen. aldrig mer säger jag bara. emelie, från min klass på ilanda, hittade kortet, men det hjäkper ju inte så mycket nu inte. det är redan försent. och puckona som drack upp mina pengar måste ha gjort det snabbt eftersom jag åkte vd 12 och spärrade det vid halv 1. men gjort är gjort och nu har jag lärt mej en läxa. men det svider, det gör det. så nu ska jag iväg snart och möta emelie så jag kan få kortet. behöver det ju iof inte nu, men det kan vara bra att ha ifall jag ska anmäla. sen sk jag hem och förhoppningsvis få lite mat i ej eftersom jag ännu inte ätit nåt för jag har inte aptit. sen får vi se vad som händer. förmodligen blir det en polisanmälan. sen måste jag skaffa nytt jävla kort. buhu, orkar inte! och till råga på allt förlorade tony rickardsson let's dance finlen. could it be worse?
lay down a list of what is wrong
idag har jag varit kreativ och städat här uppe. inte så kul kanske, men desto skönare feeling när det var klart :)
sen satt jag och grejsade lite med kylskåpspoesi som jag hittade när jag städade. hittade även 350 spänn, woho!
sen tittade jag i fotoalbum från när syrran var liten, gulligt :) det finns tyvärr inga album på mej, bara lösa kort, så jag orkar aldrig gå igenom det. men jag funderar på att ägna helgen åt det. alltid kul att se hur man såg ut som liten.
här kommer den lilla text som jag skapade med kylskåpsmagneterna, kanske inte världbäst men kul var det iaf :)
vi lever deppiga
vi borde lyssna och sjunga musik
som gör folk glada
du är en tragisk och fantastisk låt
på en pop skiva
alltid bubblande elegant
jag skall stanna när den går i kras
för jag har din vackra stjärna
du vill hem men ska du orka min prins?
tänd ljuset under dina fötter
din sång är en elegant
och varm stämning
jag tackar aldrig nej
min kung
i'll carry you home
vill börja med att gratta både filip och maria på deras 18års dagar, congrat's :)
hade skrivt ett inlägg förut, men det försvann, så jag får väl göra ett nytt försök.
jag såg på ett avsnitt av andra avenyn nån dag, och där var det en kille som ville ta livet av sej. som tur var var det en tjej där och räddade honom. men sedan frågade hon honom vad han tänkte på, skulle han lämna henne där och hans familj, hur kunde han vara så självisk. hon ansåg att han behövde hjälp av en proffessionell vilket han såklart inte ville. men senare insåg hon att han kanske behövde prata med någon som som han hade förtroende för, och det tror jag verkligen på. när jag var i den sitsen var det värsta jag visste när jag fick höra att jag behövde hjälp av några som var proffs, eftersom dem som hjälpte mej endast var "vanliga" människor. visst, prffsen kan ju det där, men jag tror att det i början är viktigt med förtroende. jag hade förtroende för en lärare, och det var bara han och mina underbara vänner som jag lyssnade på. jag brydde mej inte i vad alla andra sa. det var deras åsikter som betydde något för mej. igår kväll kunde jag inte somna. jag låg och tänkte på allt som gjorde ont. jag gick igenom alla åren av smärta som jag gör ofta nu för tiden. det gick bara inte att sova. alla tankar kom tillbaka och när dem gör det är det nästintill omöjligt att radera dem. när jag tänker tillbaka är det sista terminen i nian som gör ondast, den värsta tiden i mitt liv - utan tvekan. speciellt är det ett tillfälle som jag aldrig kommer att glömma och som jag fäller tårar över varje gång jag tänker på det. den dagen då den lärare som betydde så oerhört mycket för mej sa att jag inte fick gå hem själv efter skolan. dem var så oroliga för mej att dem sa att det inte skulle kännas bra för dem om jag gjorde det. jag satte på ett smile och sa att "det är ju inte som att jag skulle göra något direkt", men dem ville ändå inte det. tackar gör jag idag för den omtanken för helt ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort. så det blev att mamma fick komma och hämta mej mitt under skoldagen och åka hem och ringa till BUP om att få komma in på akutsamtal. då kunde jag aldrig ana hur allvarligt det var. jag hade ju levt med samma känslor och tankar i flera år, så för mej var det inget konstigt. men konstigt skulle det bli.
än idag, två år senare, gör det fruktansvärt ont. jag vet inte om ni kan förstå den smärta som infann sej då, men jag ber inte att ni ska förstå. jag ber om att få skriva om det, för det är enda sättet för mej att bearbeta. jag kan inte prata med människor jag inte känner, och jag kan inte ens prata med dem jag känner. inte om detta. det gör fortfarande alldeles för ont. så jag väljer att berätta min historia här. här och nu. direkt ur mitt hjärta till er.
hade skrivt ett inlägg förut, men det försvann, så jag får väl göra ett nytt försök.
jag såg på ett avsnitt av andra avenyn nån dag, och där var det en kille som ville ta livet av sej. som tur var var det en tjej där och räddade honom. men sedan frågade hon honom vad han tänkte på, skulle han lämna henne där och hans familj, hur kunde han vara så självisk. hon ansåg att han behövde hjälp av en proffessionell vilket han såklart inte ville. men senare insåg hon att han kanske behövde prata med någon som som han hade förtroende för, och det tror jag verkligen på. när jag var i den sitsen var det värsta jag visste när jag fick höra att jag behövde hjälp av några som var proffs, eftersom dem som hjälpte mej endast var "vanliga" människor. visst, prffsen kan ju det där, men jag tror att det i början är viktigt med förtroende. jag hade förtroende för en lärare, och det var bara han och mina underbara vänner som jag lyssnade på. jag brydde mej inte i vad alla andra sa. det var deras åsikter som betydde något för mej. igår kväll kunde jag inte somna. jag låg och tänkte på allt som gjorde ont. jag gick igenom alla åren av smärta som jag gör ofta nu för tiden. det gick bara inte att sova. alla tankar kom tillbaka och när dem gör det är det nästintill omöjligt att radera dem. när jag tänker tillbaka är det sista terminen i nian som gör ondast, den värsta tiden i mitt liv - utan tvekan. speciellt är det ett tillfälle som jag aldrig kommer att glömma och som jag fäller tårar över varje gång jag tänker på det. den dagen då den lärare som betydde så oerhört mycket för mej sa att jag inte fick gå hem själv efter skolan. dem var så oroliga för mej att dem sa att det inte skulle kännas bra för dem om jag gjorde det. jag satte på ett smile och sa att "det är ju inte som att jag skulle göra något direkt", men dem ville ändå inte det. tackar gör jag idag för den omtanken för helt ärligt talat så vet jag inte vad jag hade gjort. så det blev att mamma fick komma och hämta mej mitt under skoldagen och åka hem och ringa till BUP om att få komma in på akutsamtal. då kunde jag aldrig ana hur allvarligt det var. jag hade ju levt med samma känslor och tankar i flera år, så för mej var det inget konstigt. men konstigt skulle det bli.
än idag, två år senare, gör det fruktansvärt ont. jag vet inte om ni kan förstå den smärta som infann sej då, men jag ber inte att ni ska förstå. jag ber om att få skriva om det, för det är enda sättet för mej att bearbeta. jag kan inte prata med människor jag inte känner, och jag kan inte ens prata med dem jag känner. inte om detta. det gör fortfarande alldeles för ont. så jag väljer att berätta min historia här. här och nu. direkt ur mitt hjärta till er.
i'm gonna live my life
ju mer jag tänker på det, desto tydligare tycks det mig att livet helt enkelt är till för att levas.
glad påsk
glad påsk på er alla :)
jag har inte tappan tron på kärleken
jag har inte tappan tron på kärleken
it can only get better
idag har jag gjort det jag tänker göra varje lov men aldrig orkar göra, plugga. jag tänkte att det var lika bra att ta tag i allt som ska göras, istället för att gå runt och bära omkring på det. så jag pluggade i 3.5 timmar, så det kändes skönt. sen har jag lekt lite med hanna vilket alltid är kul :) ska försöka att plugga lite imorn också om jag orkar. igår kändes det som fredag och idag känns det som lördag. men så är det ju inte. så nu ska jag verkligen försöka att njuta lite, det är jag värd. och påsk är det också, vilket betyder tonvis med godis, mums :)
men allt löser sej inte bara för att det råkar vara lov och för att jag pluggat. mina problem ligger djupare än så, och det är något jag påminns om varje dag.
för 2 år sedan satt jag och läste berny pålssons vingklippt ängel, och hoppades på att allt skulle ordna sej.
nu sitter jag här igen, fast denna gång med en annan bok av berny, känn pulsen slå. och fortfarande hoppas jag på att allt ska bli okej. jag vill att allt ska bli som det en gång var, innan någonting hände som jag fortfarande inte vet. men det kommer aldrig att bli som det var. jag kommer aldrig att vara samma glada tjej som gillade skolan. jag kommer aldrig att bli den jag en gång var. jag vet ännu idag inte vem jag är. jag har så många sidor, dem flesta som ingen av er har sett. vissa sidor är det bara jag som sett. men det kanske måste vara så. jag kan inte släppa er in, för dörren är igenbommad för länge sedan, och jag har inte koden som kan öppna den. tyvärr. men det är nog lika bra, för jag vill inte att ni också ska gå vilse. det är otäckt att vara vilse. man vet inte om man kommer hitta hem igen.
men allt löser sej inte bara för att det råkar vara lov och för att jag pluggat. mina problem ligger djupare än så, och det är något jag påminns om varje dag.
för 2 år sedan satt jag och läste berny pålssons vingklippt ängel, och hoppades på att allt skulle ordna sej.
nu sitter jag här igen, fast denna gång med en annan bok av berny, känn pulsen slå. och fortfarande hoppas jag på att allt ska bli okej. jag vill att allt ska bli som det en gång var, innan någonting hände som jag fortfarande inte vet. men det kommer aldrig att bli som det var. jag kommer aldrig att vara samma glada tjej som gillade skolan. jag kommer aldrig att bli den jag en gång var. jag vet ännu idag inte vem jag är. jag har så många sidor, dem flesta som ingen av er har sett. vissa sidor är det bara jag som sett. men det kanske måste vara så. jag kan inte släppa er in, för dörren är igenbommad för länge sedan, och jag har inte koden som kan öppna den. tyvärr. men det är nog lika bra, för jag vill inte att ni också ska gå vilse. det är otäckt att vara vilse. man vet inte om man kommer hitta hem igen.
alone
fy fan. dem kallar det lov, men det är fan inte det det är. jag har ett matteprov att göra, en engelska uppsats, en svenskuppgift, ett arbete om droger, ett engelskprov och en bildanalys att göra. fy fan säger jag bara. fy fan.
hur fan ska jag hitta orkan och motivationen att göra det när jag knappt orkade pallra mej ur sängen i morse. jag skiter i skolan. jag skiter om jag får ig i massa ämnen, jag bryr mej inte. jag har aldrig passat in i skolvärlden och det kommer jag aldrig att göra. men nu måste den jävla skolan förstöra loven också. jag har fan ingen frihet kvar snart.
please, come and save me.
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I've been
what I've become
hur fan ska jag hitta orkan och motivationen att göra det när jag knappt orkade pallra mej ur sängen i morse. jag skiter i skolan. jag skiter om jag får ig i massa ämnen, jag bryr mej inte. jag har aldrig passat in i skolvärlden och det kommer jag aldrig att göra. men nu måste den jävla skolan förstöra loven också. jag har fan ingen frihet kvar snart.
please, come and save me.
I must admit that I
Been feeling so alone
It's what I am
it's what I've been
what I've become
you are in pain
läste nyss igenom mitt inlägg från igår och mina tårar rinner. jag kan inte hjälpa det. dem rinner som förr. jag trodde att jag skulle må bättre efter sportlovet, när jag fick träffa alla mina vänner. men det gör jag inte. jag har måt piss i flera veckor nu, men nu är det värre än innan. och nu kommer nästa lov runt hörnet och jag orkar inte. jag vill inte. såhär dåligt brukar jag bara må under sommaren. vad fan ska jag göra? jag kan inte prata för jag vet inte vad som gör ont. jag vill inte prata för jag vill inte bli sämre. jag vill inte gå igenom allt igen. det orkar jag fan inte. men nåt är fel, det vet jag. jag har inte gråtit på morgonen sen början av gymnasiet. men nu är det tillbaka. jag släpper allt. jag måste det. annars orkar jag inte med dagen jag trodde att alla tankar och minnen från förr var det som gjorde ont. men jag hade fel. det är nya tankar som gör ont. allt händer igen. om och om igen. och jag kan inte stoppa det. det är nog det som gör mest ont. att jag ser på när jag gör om mina misstag igen.
i am who i am, whoever that is
jag är så jävla förbannad. jag visste att jag skulle må såhär, det gör jag alltid efter mina utvecklingssamtal. mina föräldrar bara tjatar och tjatar. gå på lektionerna, plugga så du får ett g i matte, varför skolkar du från franskan, ta körkort innan det är försent, sluta vara så negativ, du måste börja jobba så du får pengar. jag orkar inte mer! ni kan verkligen inte förstå det jag känner. jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna. det som hände i högstadiet var att jag kände mej mindre värd än min syster, det har jag alltid gjort....
...mina tårar rinner och jag kan inte stoppa dem, och ni kan aldrig förstå. det som fick mej att vilja ta mitt liv var att jag kände mej helt värdelös och jag hatade verkligen mej själv. jag hade haft en klump i min hals jättelänge, flera år. den där klumpen ville inte försvinna. nu är det tillbaka. flera dagar nu har jag känt hur det trycker på och vill ut. men det går inte. jag hade kunnat göra som jag gjorde förr, skurit mej. men JAG vill inte det. jag vill inte förlora igen. jag vil inte misslyckas nåt mer. jag skiter i vad ni säger, tyvärr, men ni kommer ALDRIG att förstå. det är nåt jag måste leva själv med. jag kommer inte att få g i matte och det spelar ingen roll hur mycket ni vill det. JAG vet at jag inte kommer få det, och ärligt talat så vill jag inte ha g heller. det är jag inte värd. JAG skolkar för att jag HATAR skolan och speciellt franskan eftersom jag känner mej som ett jävla cp när jag inte fattar nåt. ni kanske inte har varit med om det men det är inte kul att känna sej dum i huvudet och näst intill få svar på vad man känner. körtkort kan jag inte ta. inte nu. jag orkar inte det. mina föräldrar tjatar om att min syster faktiskt klarade av det och då gör du också det för hon har ju svårt för sånt. ja,men gud så duktigt av henne då. men jag är inte hon. visst, jag kanske har lättare för det, men har man inte motivationen så spelar det inte direkt någon roll. och jag VET att jag är negativ, men det är så jag är. jag är en negativ person. jag har ALLTID underskattat mej själv och det tänker jag fortsätta att göra. och jag kommer INTE att börja jobba. om man inte har motivationen till livet, så har man inte motivationen till något annat heller. och just nu vill jag bara försvinna.
nu ropade precis mamma att det förvånade henne att jag knappt har g i musik....
...kanske är det svaret.
nu borde hon, och alla andra som klagar, förstå att det är något som inte stämmer. jag som haft mvg innan.
jag är vilse.
igen.
i somras sa mamma att hon inte klarar av en sommar till med mej.
det gör inte jag heller.
nåt måste göras för såhär kan jag inte fortsätta.
men jag vet inte hur man slutar.
...mina tårar rinner och jag kan inte stoppa dem, och ni kan aldrig förstå. det som fick mej att vilja ta mitt liv var att jag kände mej helt värdelös och jag hatade verkligen mej själv. jag hade haft en klump i min hals jättelänge, flera år. den där klumpen ville inte försvinna. nu är det tillbaka. flera dagar nu har jag känt hur det trycker på och vill ut. men det går inte. jag hade kunnat göra som jag gjorde förr, skurit mej. men JAG vill inte det. jag vill inte förlora igen. jag vil inte misslyckas nåt mer. jag skiter i vad ni säger, tyvärr, men ni kommer ALDRIG att förstå. det är nåt jag måste leva själv med. jag kommer inte att få g i matte och det spelar ingen roll hur mycket ni vill det. JAG vet at jag inte kommer få det, och ärligt talat så vill jag inte ha g heller. det är jag inte värd. JAG skolkar för att jag HATAR skolan och speciellt franskan eftersom jag känner mej som ett jävla cp när jag inte fattar nåt. ni kanske inte har varit med om det men det är inte kul att känna sej dum i huvudet och näst intill få svar på vad man känner. körtkort kan jag inte ta. inte nu. jag orkar inte det. mina föräldrar tjatar om att min syster faktiskt klarade av det och då gör du också det för hon har ju svårt för sånt. ja,men gud så duktigt av henne då. men jag är inte hon. visst, jag kanske har lättare för det, men har man inte motivationen så spelar det inte direkt någon roll. och jag VET att jag är negativ, men det är så jag är. jag är en negativ person. jag har ALLTID underskattat mej själv och det tänker jag fortsätta att göra. och jag kommer INTE att börja jobba. om man inte har motivationen till livet, så har man inte motivationen till något annat heller. och just nu vill jag bara försvinna.
nu ropade precis mamma att det förvånade henne att jag knappt har g i musik....
...kanske är det svaret.
nu borde hon, och alla andra som klagar, förstå att det är något som inte stämmer. jag som haft mvg innan.
jag är vilse.
igen.
i somras sa mamma att hon inte klarar av en sommar till med mej.
det gör inte jag heller.
nåt måste göras för såhär kan jag inte fortsätta.
men jag vet inte hur man slutar.
is it getting better, or do you feel the same?
då var man här igen. på bussen hem förut hade jag massor jag kände att jag behövde skriva, men nu sitter jag här utan tankar.
provet jag hade gick faktiskt bra, är nöjd. men jag ska inte säga något mer förens jag får tillbaka det.
men jag känner inte den lättnad jag kände förut efter prov eller något annat som var jobbigt.
nu känner jag inte längre någonting alls. allt känns lika jävligt som det gjorde innan.
det enda är att jag känner mej tomare. men jag vet inte varför jag känner som jag gör.
jag kan inte förklara.
orden brukar flyga ur min hjärna och landa på tangentbordet,
men idag är det bara tomt.
men jag hoppas att det blir bättre. ska strax sätta mej och titta på klass 9a, och sen ska jag lägga mej tidigt idag. börjar 10 imorn, så jag har sovmorgon vilket jag verkligen behöver. bara jag inte vaknar innan jag ska upp, för då kan jag inte somna om. och om det är något jag behöver just nu så är det sömn.
återkommer när mina tankar är tillbaka.
visst finns mirakel
fy fan va trött jag är. har varit det hela dagen. men jag kan inte sova mer än 8 timmar tycks det, men jag hoppas jag får lite mer sömn nu under lovet. det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot lovet. verkar som att jag håller på att bli sjuk också, har ont i halsen och värsta hostan. skulle ju vara skräll om jag blir sjuk på lovet. fy. har tränat på sam-provet hela dagen idag känns det som, men det känns inte som att det sitter som det ska. om jag hade fått frågor hade det varit lättare, men nu är det inte frågor som jag ska svara på. det är en uppsats typ. jag vill så gärna att det ska gå bra, men det känns lite hopplöst måste jag säga. men bara jag inte stressar upp mej utan tar det lugnt så borde jag komma ihåg det viktigaste i alla fall. sen är det ju en helt annan grej om det kommer i ordning eller inte...
ska faktiskt bli härligt med föreläsning på onsdag, känner att jag behöver byta miljö lite. sen var det ju det där med utvecklingssamtalet också. men denna gången ska jag fan inte gå och oroa mej i onödan. jag säger som det är. skolan suger och så är det. nothing to do about it. men det lär jag säkert inte få ur mej. men skit samma egentligen. vem bryr sej? fan, jag pallrar mej ju upp ur sängen varje jävla möra, det borde vara plus bara det. och ärligt talat så bryr jag mej inte om vad mina lärare anser om mej eller vad mina föräldrar kommer att tycka. dem lär väl bara säga att jag ska plugga istället för att slappa. men jag är inte gjord för att plugga, det är inte min grej. min grej är att sitta framför tv:n eller datorn och slappa eller fixa lite med musik. för mej är det det som betyder något. och resten spelar ju ingen roll. eller...?
ska faktiskt bli härligt med föreläsning på onsdag, känner att jag behöver byta miljö lite. sen var det ju det där med utvecklingssamtalet också. men denna gången ska jag fan inte gå och oroa mej i onödan. jag säger som det är. skolan suger och så är det. nothing to do about it. men det lär jag säkert inte få ur mej. men skit samma egentligen. vem bryr sej? fan, jag pallrar mej ju upp ur sängen varje jävla möra, det borde vara plus bara det. och ärligt talat så bryr jag mej inte om vad mina lärare anser om mej eller vad mina föräldrar kommer att tycka. dem lär väl bara säga att jag ska plugga istället för att slappa. men jag är inte gjord för att plugga, det är inte min grej. min grej är att sitta framför tv:n eller datorn och slappa eller fixa lite med musik. för mej är det det som betyder något. och resten spelar ju ingen roll. eller...?
tra la la
nu sitter jag här och pluggar (ja, du läste rätt) på israel-palestina konflikten jag ska ha prov på imorn. buhu. för en gångs skull vill jag verkligen att det ska gå bra, eftersom jag faktiskt har pluggat. men nu kommer det skita sej. jag kan inte allt och jag har inte koll på när vad sakerna hände. svårt! men jag får väl säga att jag i alla fall har lärt mej något. det är ju ett plus bara det. på onsdag ska vi till universitetet på föreläsning om växthuseffekten. kan bli intressant, men jag hade ju hellre varit hemma. men jag ska ju ändå ha utvecklingssamtal efter, så jag måste väl pallra mej dit. och samtalet ser jag verkligen inte fram emot. plus att båda mina föräldrar tydligen ska med. kul för mej. fast det kan nog vara bra också eftersom jag kan behöva någon som pratar för mej eftersom jag inte säger så värstans mycket.
nej, nu ska jag plugga lite mer och sedan är det musikskolan som gäller.
nej, nu ska jag plugga lite mer och sedan är det musikskolan som gäller.
i don't cry with sorrow, i cry with joy
jag gråter. jag gråter för jag vet inte vad jag annars skulle göra. jag gråter för jag vet inte hur man går vidare. jag gråter för dej och jag gråter för mej. jag gråter för allt känns så hopplöst. jag gråter för det som hände. jag gråter för det som händer. jag gråter för det som kommer att hända. jag gråter för jag är rädd för framtiden. jag gråter för jag kan inte se ljuset. jag gråter för jag behöver dej. jag gråter för jag kan inte glömma. jag gråter för mina tårar har inte tagit slut. jag gråter för jag är ett litet barn. jag gråter för jag är vuxen. jag gråter för jag har ingen energi. jag gråter för jag har varken viljan eller orken. jag gråter för jag klarar det inte. jag gråter för att det en dag tar slut. jag gråter för allt. jag gråter.
iris
iris
And I'd give up forever to touch you
Cuz I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven
That I'll ever be
And I don't wanna go home right now
And all I can taste is this moment
And all I can breath is your life
And sooner or later its over
I just don't want to miss you tonight
I don't want the world to see me
Cuz I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything seems like the movies
Yeah you bleed just to know your alive
I don't want the world to see me
Cuz I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am
imorgon är en annan dag
nu är jag hemma från arena. en aning tidigt, men jag mådde verkligen inget bra, och inte hade jag druckit mycket, endast en cider. men jag tror jag ätit för mycket helt enkelt. tror nog inte att gå ut och festa är riktigt min grej, i alla fall inte på arena. så jag åkte hem istället vilket jag är glad över. skönt att vara hemma och ta det lugnt, tror jag har saknat det lite. eftersom jag vart ute nästan varje helg nu, känns det riktigt skönt att få koppla av och njuta lite av vardagen. längtar, tro det eller ej, faktiskt till imorn. ska bli härligt med en ledig dag då jag bara kan slappa. gött! hade tänkt ta en alvedon och gå och lägga mej, men kom på att jag druckit så jag får väl sova med magont hela natten då :( jag får knarka vatten och lägga kalla handdukar på magen :) nej, nu måste jag verkligen sova. det är en dag i morgon också.
it takes just a minute
hello :) idag fyller moa 18, congrat's! :) ska iväg till arena ikväll och fira henne. riktigt skoj! fast snart har jag inga pengar kvar så mycket som jag är ute. känns fan som att jag varit ute varje helg nu i flera veckor. men så kan det vara.
och imorn är det dagen jag längtat efter i ett antal månader - finalen av melodifestivalen! xD jag är i extas, just so you know. så imorn vankas det melodifestivalspelet och sedan äta mej tjock med chips och annat gott snacks. jag ser fram emot det :) nåde den som ringer och stör! ;)
nu ska jag strax ner och käka lite mat, köttfärs och makaroner blir det - mums.
men först ska jag lyssna på melodifestivalskivan pappa köpte idag, han har bra smak han :)
don't worry, be happy
har nu suttit i typ 2 timmar och pluggat till mitt samhällsprov på tisdag. eller, det var mest mamma som pluggade. hon förklarade hela israel-palestina konflikten vilket jag kunde totalt nada om. men nu känns det riktigt bra faktiskt :) och imorn ska vi på en föreläsning om en filmare som varit och filmat på västbanken eller om det var på gazaremsan. ska bli mycket intressant. känner att jag låter som en liten pluggis här, men jag lovar er, det är bara en tillfällighet. och imorn fyller moa 18 år, får passa på att gratta så jag inte glömmer det imorn :)
nu ska jag ner och käka lite mackor med ägg, mums :) sen ska jag se på kustbevakarna ikväll, wiiie.
ni kanske märker att jag mår bra just nu om man jämför med igår. ibland är mitt liv helt okej, och det är dem dagarna jag ska komma ihåg och fokusera på :) det är för dem dagarna jag lever!
nu ska jag ner och käka lite mackor med ägg, mums :) sen ska jag se på kustbevakarna ikväll, wiiie.
ni kanske märker att jag mår bra just nu om man jämför med igår. ibland är mitt liv helt okej, och det är dem dagarna jag ska komma ihåg och fokusera på :) det är för dem dagarna jag lever!
save me
Jag sitter just nu och lyssnar på en bra låt som jag nyligen upptäckt. Låten heter machines och framförs av biffy clyro. Riktigt bra låt och amazing lyrics.
Känner att jag håller på att bryta ihop. Idag hade vi redovisning i textkommunikation och vanligtvis brukar jag känna en lättnad efter ett sådant arbete, men inte denna gång. Jag kände ingenting. Allt känns bara så konstigt, jag vet inte vad som händer med mej. Tears come streaming down my face, but it doesn't help. Allt är som en jävla fet suck. Känner mej väldigt låg och snart kommer jag bli galen. Det känns som det brukar göra under sommaren. Jag brukar må dåligt under loven, men det brukar gå över när skolan börjar igen och jag får träffa alla vänner. Men denna gång känns det inte bra. Jag trodde verkligen jag skulle må bättre nu, men det gör jag inte. Och runt hörnet väntar ännu ett lov, vilket kommer väldigt olägligt. Och nästa vecka är det utvecklingssamtal som gäller. Fy fan. Jag orkar inte! Mitt tålamod börjar tryta och jag lovar er att det kommer bara att bli värre. Men det finns inget jag kan göra åt det. It's my life. Mitt liv går ut på att må piss, at least that's what it seems like. Fan fan fan fan fan. Jag vill inte. Jag orkar inte. Why can't someone save me?
cause i've started falling apart
har precis suttit och läst igenom några dikter jag skrev sommaren innan jag skulle börja på gymnasiet. det var då jag förstod att jag behövde att skriva för att överleva. det var inte de lyckligaste av dikter, dem var ganska deprimerande, men det fanns hopp i dem. ett hopp om framtiden. när jag skrev dikterna hade jag ingen aning om vad som skulle ske. jag trodde att det var självklart att jag skulle fixa det. jag skulle ju starta om från schratch. men det hjälpte inte. jag minns första dagen tydligt. jag minns att jag mådde fruktansvärt dåligt den dagen. redan då hade jag mått dåligt i flera år, men jag hade inte orkat bry mej om det. jag trodde det var normalt. jag minns att jag gick hem första dagen och klagade på mentorerna, jag tyckte att dem sög. och det gjorde dem ju också. men just då var inte det det viktiga. för mej var det viktiga att ha något att fokusera på, för jag visste att om jag tappar fokus så är jag förlorad. och förlorad blev jag. andra dagen i skolan är nog den dagen jag minns mest av. kanske inte just själva dagen, utan mina känslor. jag minns att jag ville försvinna genom väggen och aldrig mer återvända. så kände jag flera gånger under första året, men på något sätt lyckades jag kämpa mej vidare.
vissa tycker nog inte att detta är en särskilt big deal. men för mej var det på blodigt allvar. bokstavligt talat. men jag hade mått sämre, så jag visste när jag hade nåt botten. men, vilket jag idag är glad över, så nådde jag bara botten en gång, och då hade jag modet att be om hjälp. och det fick jag. hjälp är det minsta man kan kalla det. jag gav av mitt hjärta och fick tillbaka mitt liv.
vissa tycker nog inte att detta är en särskilt big deal. men för mej var det på blodigt allvar. bokstavligt talat. men jag hade mått sämre, så jag visste när jag hade nåt botten. men, vilket jag idag är glad över, så nådde jag bara botten en gång, och då hade jag modet att be om hjälp. och det fick jag. hjälp är det minsta man kan kalla det. jag gav av mitt hjärta och fick tillbaka mitt liv.
i'm not going to fail again
buhu, imorgon är det skola igen. jag vill inte! borde nog ha pluggat lite i helgen, men jag har verkligen inte orkat brytt mej. jag skiter i det. skolan är inte allt här i livet, och förhoppningsvis kommer jag någonstans utan bra betyg. och gör jag inte det så gör jag väl inte det då. men det tänker jag inte gå och fundera över nu, det tar jag när det kommer.
alla ler mot mej
och världen är full av liv och glädje,
men inom mej är det bara tomt.
alla skrattar och verkar uppåt
men inom mej är det mörkt.
det är så det känns ibland. kommer ihåg att jag läste en bok där den dikten (eller vad man ska kalla den) stod. jag var runt 14 år kanske. då hade jag ingen aning vad den texten skulle betyda för mej. då hade jag ingen aning om vad som väntade runt hörnet. jag anade inget. det gjorde nog ingen annan heller. det kom som en chock, inte bara för er, utan även för mej. jag var inte beredd. ingen var beredd. om jag sjunker så lågt igen vet jag att ni finns. och då kommer jag att berätta.
alla ler mot mej
och världen är full av liv och glädje,
men inom mej är det bara tomt.
alla skrattar och verkar uppåt
men inom mej är det mörkt.
det är så det känns ibland. kommer ihåg att jag läste en bok där den dikten (eller vad man ska kalla den) stod. jag var runt 14 år kanske. då hade jag ingen aning vad den texten skulle betyda för mej. då hade jag ingen aning om vad som väntade runt hörnet. jag anade inget. det gjorde nog ingen annan heller. det kom som en chock, inte bara för er, utan även för mej. jag var inte beredd. ingen var beredd. om jag sjunker så lågt igen vet jag att ni finns. och då kommer jag att berätta.
how wonderful life is
jag är så fruktansvärt trött. det är inte bara sömn jag har dåligt av, allt. min energi är som bortblåst och jag har ingen som helst ork. allt är som en stor suck nu. förr har jag i alla fall haft lite ork att plugga men då har jag bara inte gjort det. vet inte varför. nu skiter jag faktiskt fullständigt i det och jag har ingen ork alls. då kan man ju fråga sej hur jag orkar ta mej ur sängen varje morgon och pallra mej till skolan. svaret är rutiner. jag behöver ha rutiner, annars suger mitt liv. det är det jag saknar på loven och det är också då jag mår som sämst. jag skulle vilja gråta alla tårar, men det går inte. jag vet, och känner, att dem finns där inne, men dem vill inte komma ut. allt känns så tomt.
i'm sick and tired
ännu en dag i mitt liv har passerat.
ska iväg hem till hanna sen, vilket jag ser fram emot! det är alltid kul att träffa henne och får mej mej på bra humör vilket jag kan behöva. får se vad vi hittar på, kanske lite filmtittande :)
har inte så mycket mer att dela med mej av till er. förutom att jag är jävligt trött och min ork är försvunnenm
ska iväg hem till hanna sen, vilket jag ser fram emot! det är alltid kul att träffa henne och får mej mej på bra humör vilket jag kan behöva. får se vad vi hittar på, kanske lite filmtittande :)
har inte så mycket mer att dela med mej av till er. förutom att jag är jävligt trött och min ork är försvunnenm
i believe in miracles
sitter nu och väntar på att tiden ska gå. ska träffa några vänner ikväll = fun! ska nog först till score och sen drar vi vidare mot arena. ska bli riktigt skoj :)
imorn är jag inbjuden till min älskade hanna, wiie! får se vad vi hittar på, det brukar alltid vara något kul :)
idag åkte vi skridsskor på idrotten och jag måste medge att det inte är min bästa sport direkt. jättekul att titta på, men inte lika kul att genomföra. men jag överlevde, och inga skavsår fick jag heller.
har egentligen massa läxor att göra över helgen, men som vanligt skjuter jag upp det så länge det går. min prioritet är inte läxor och prov. min prioritet är livet. så jag tror jag bara ska försöka att njuta av helgen istället och hitta på roliga saker. och än så länge verkar det funka :)
i believe in miracles
imorn är jag inbjuden till min älskade hanna, wiie! får se vad vi hittar på, det brukar alltid vara något kul :)
idag åkte vi skridsskor på idrotten och jag måste medge att det inte är min bästa sport direkt. jättekul att titta på, men inte lika kul att genomföra. men jag överlevde, och inga skavsår fick jag heller.
har egentligen massa läxor att göra över helgen, men som vanligt skjuter jag upp det så länge det går. min prioritet är inte läxor och prov. min prioritet är livet. så jag tror jag bara ska försöka att njuta av helgen istället och hitta på roliga saker. och än så länge verkar det funka :)
i believe in miracles
i can't be perfect
-everyone belongs somewhere.
-maybe not everyone. maybe some people just get lost.
-alla hör hemma någonstans.
-kanske inte alla. vissa kanske bara går vilse.
jag börjar seriöst bli orolig över mej själv. känner att jag gått in i en vägg. mina kraften är helt slut, mej ag känner ingen som helst oro över plugget. fast det skiter sej totalt. jag känner mej bara tom. jag måste säga att jag känner precis som marissa gör i OC i säsong 3. hon säger att hon "went through something", och det gör jag med för tillfället. hon sätter ord på mina känslor. känner att jag behöver ett breakdown för att kunna starta om. jag vet (av erfarenhet) att det kan kännas jävligt skönt att bara få ur sej allting. att gråta tills det inte finns några tårar kvar. men om det inte finns några tårar att gråta, hur får man då ut allt man känner. musik är ordet. musik.
här kommer en liten textbit från låten perfect, med simple plan. den här låten har jag lyssnat på sedan förra året, och det är såhär jag känner. eller i alla fall en gång kände.
-maybe not everyone. maybe some people just get lost.
-alla hör hemma någonstans.
-kanske inte alla. vissa kanske bara går vilse.
jag börjar seriöst bli orolig över mej själv. känner att jag gått in i en vägg. mina kraften är helt slut, mej ag känner ingen som helst oro över plugget. fast det skiter sej totalt. jag känner mej bara tom. jag måste säga att jag känner precis som marissa gör i OC i säsong 3. hon säger att hon "went through something", och det gör jag med för tillfället. hon sätter ord på mina känslor. känner att jag behöver ett breakdown för att kunna starta om. jag vet (av erfarenhet) att det kan kännas jävligt skönt att bara få ur sej allting. att gråta tills det inte finns några tårar kvar. men om det inte finns några tårar att gråta, hur får man då ut allt man känner. musik är ordet. musik.
här kommer en liten textbit från låten perfect, med simple plan. den här låten har jag lyssnat på sedan förra året, och det är såhär jag känner. eller i alla fall en gång kände.
Hey dad look at me
Think back and talk to me
Did I grow up according to plan?
And do you think I'm wasting my time
Doing things I wanna do?
But it hurts when you disapprove all along
And now I try hard to make it
I just want to make you proud
I'm never gonna be good enough for you
I can't pretend that I'm all right
And you can't change me
'Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I'm sorry
I can't be perfect
Now it's just too late and
We can't go back
I'm sorry
I can't be perfect
you don't know what it's like, when nothing feels alright
för att beskriva det jag känner behövs det väldigt få ord.
det räcker med detta, taget ur ett avsnitt av OC.
- everyone belongs somewhere.
- maybe not everyone.
maybe some people just get lost.
- alla hör hemma någonstans.
- kanske inte alla.
vissa kanske bara går vilse.
mirakel inträffar för de som tror
jag överlevde första skoldagen efter lovet, wow. jag hatar skolan när jag är hemma, men när jag väl är där känns det inte så hemsk ändå, vilket är mycket konstigt. tror att det har med vännerna att göra, för det är ju dem som får mej på bättre humör. jag kom fram till att om det finns något som heter lov-depression så har jag det. jag mår alltid piss under loven, men ändå längtar jag dit. strange. men jag behöver pauser från skolan, annars tar det över mitt liv, och det får inte hända igen. satt alldeles nyss och tittade på klass 9a på svt, och varje gång jag ser det kommer alla tankar tillbaka. både de bra och de dåliga. jag kan inte hjälpa det. jag vill inte tillbaka, men ändå på nåt sätt vill jag tillbaka till högstadiet för att ställa allt till rätta som gick fel. jag går hela tiden runt och grubblar på allt, och det slår knut på mej inuti. till slut kan jag inte skilja på vad som är tankar och vad som är känslor. allt blir till en enda röra som jag inte kan ta mej ur. och det jag är rädd för är att allt ska bli värre - det är min största rädsla i livet.
I can't pretend that I'm all right
det känns som att jag har en börda som jag går runt och bär på.
en del av er har säkert känt efter prov att det lyfts en sten från era axlar.
det har jag också en gång känt, men det var längesedan nu.
tänk er då att alltid bära runt på en stor,tung sten, som ni dessutom inte vet hur man blir av med.
lägg också till alla prov, inlämnningar, redovisningar, uppsatser och läxor.
då vet ni hur det känns för mej.
doing things i wanna do
Sista dagen på lovet. Fy fan. Nu vill jag verkligen inte tillbaka till skolan, har haft ont i magen skitlänge nu över det. Kan inte någon komma och ta med mej till en plats där det inte finns smärta?
Mitt humör har verkligen gått spikrakt ner dem här sista dagarna, och jag vet varför. Men det finns inget jag kan göra. Och även om det skulle finnas något att göra, så skulle jag inte orka. Stannade uppe länge igår för att se nåt program om depression på tv. Det var bland det bästa jag sett på länge, för jag fick verkligen svar på att det var depression jag led av under flera år. Det var väldigt intressant och jag kände igen mej i allt dem sa.
Det är så konstigt med mej. Såg filmen dagboken för nån dag sen, och alla som jag vet har sett den har gråtit till den filmen. Jag grät inte förra gången, men tänkte jag skulle göra ett nytt försök, men icke då. Inte en enda liten tår i ögat. Några skratt kunde jag däremot tycka fram. Men igår, när jag såg på en informationsfilm om depression, då jävlar kunde dem komma fram. Jag är helt enkelt lite annorlunda.
Ska snart åka till musikskolan, vilket jag både längtar till och inte. Jag hade ju hellre stannat hemma hela dagen, men det är ändå viktigt för mej att gå dit. Där glömmer jag bort alla problem och fokuserar helt på min uppgift. Speciellt att spela klarinett är kul, för nu har jag en bok med coldplay som jag spelar ur, kan det bli bättre? Jag brukar alltid bli glad när jag går ut från musikskolan, för jag känner att jag lyckats. Och även om det gått åt helvete så är jag ändå glad, för jag klarade av det. Jag gick dt och gjorde mitt bästa, och mer kan man inte göra. Men sen när man kommit hem är allt som vanligt igen.
När allt bli för mycket hemma brukar jag försvinna in i mitt rum och spela lite på min synt eller på min klarinett. Det är mitt sätt att fly från det som gör ont, och det hjälper, det gör det.
you can't keep on like this, now's a better time as any
wiie! nu har jag äntligen fixat håret...eller i alla fall en del av det. ida och levin hjälpte mej så snällt att tona det, så nu är jag nöjd :) fast jag känner på mej att jag kommer att tona det ännu mörkare nästa gång, jag liksom gillar mörkret.
på förmiddan var jag på stan med camilla, hon är så gullig hon :) köpte ett par gråa mjukisbralls, vilka jag trivs mucho bra i. sen åkte jag direkt hem till ida-bruden, där även levin var. sen hängde vi där lite, innan vi åkte hit och foxade med mitt hår, och sen tittade vi på miami ink. nu har jag precis tittat klart på i en annan del av köping, vilket är askul :)
imorn är jag ledig, woooho! fast jag ska ändå pallra mej till musikskolan, men det gör inget. kan vara bra att komma ut lite.
som jag kanske nämnt tidigare brukar jag hinna längta tillbaka efter skolan på livet, men jag har aldrig känt som jag gör nu innan. jag har ont i magen av att behöva komma tillbaka till skolan, no joke. jag vill verkligen inte! varför gå till ett ställe som bara får mej att må sämre än vad jag redan gör, jag behöver inte det. känns som att det är det minsta jag behöver just nu. jag behöver ta det lugnt och umgås med mina vänner, och hitta tillbaka till det jag inte finner. låg i morse i sängen och försökte somna om, men det gick helt enkelt inte. alla tankar kommer till mej under loven, och jag varken kan eller har kraften att jaga bort dem, ännu en gång. men nu skrämmer det mej inte längre, jag är så van. men jag har min aunderbara vänner att tacka, när jag är med dem fylls mitt hjärta och tomrummet inuti mej med värme och kärlek :) sådana vänner ska man hålla fast vid, och ni vet vilka ni är <3
men jag ska ändå försöka att inte tänka så mycket på allt runt omkring mej, utan fokusera på att inte bli sämre.
för trots vad alla säger, så är hälsan det viktigaste för mej, och det spelar egentligen ingen roll vad ni säger. jag tilllåter inte mej själv att falla så djupt igen, och jag tänker lyckas denna gång! alla misslyckanden har tärt på mitt inre, men denna gång vill jag lyckas. om jag inte lyckas nu, så vet jag ärligt talat inte när jag ska göra det. ni vet inte vad som hände, och jag vill inte att ni ska veta. det gör för ont för mej att berätta igen.
på förmiddan var jag på stan med camilla, hon är så gullig hon :) köpte ett par gråa mjukisbralls, vilka jag trivs mucho bra i. sen åkte jag direkt hem till ida-bruden, där även levin var. sen hängde vi där lite, innan vi åkte hit och foxade med mitt hår, och sen tittade vi på miami ink. nu har jag precis tittat klart på i en annan del av köping, vilket är askul :)
imorn är jag ledig, woooho! fast jag ska ändå pallra mej till musikskolan, men det gör inget. kan vara bra att komma ut lite.
som jag kanske nämnt tidigare brukar jag hinna längta tillbaka efter skolan på livet, men jag har aldrig känt som jag gör nu innan. jag har ont i magen av att behöva komma tillbaka till skolan, no joke. jag vill verkligen inte! varför gå till ett ställe som bara får mej att må sämre än vad jag redan gör, jag behöver inte det. känns som att det är det minsta jag behöver just nu. jag behöver ta det lugnt och umgås med mina vänner, och hitta tillbaka till det jag inte finner. låg i morse i sängen och försökte somna om, men det gick helt enkelt inte. alla tankar kommer till mej under loven, och jag varken kan eller har kraften att jaga bort dem, ännu en gång. men nu skrämmer det mej inte längre, jag är så van. men jag har min aunderbara vänner att tacka, när jag är med dem fylls mitt hjärta och tomrummet inuti mej med värme och kärlek :) sådana vänner ska man hålla fast vid, och ni vet vilka ni är <3
men jag ska ändå försöka att inte tänka så mycket på allt runt omkring mej, utan fokusera på att inte bli sämre.
för trots vad alla säger, så är hälsan det viktigaste för mej, och det spelar egentligen ingen roll vad ni säger. jag tilllåter inte mej själv att falla så djupt igen, och jag tänker lyckas denna gång! alla misslyckanden har tärt på mitt inre, men denna gång vill jag lyckas. om jag inte lyckas nu, så vet jag ärligt talat inte när jag ska göra det. ni vet inte vad som hände, och jag vill inte att ni ska veta. det gör för ont för mej att berätta igen.
don't you feel alone
jag är i stort behov av att fixa håret. känner att jag hatar mitt hår och har därför bestämt mej för att tona det, som vanligt. frågade mamma, för skojs skull, om jag skulle få färga håret rosa eller svart eller nåt sånt, och hon sa att jag fick göra som jag ville, men hon var också väldigt säker att att jag inte skulle passa i det. för er låter detta kanske inte som något att hänga i julgranen, men för mej är detta ett stort steg. mina föräldrar har ett sätt att vara som är väldigt överbeskyddande, vilket iof är en bra sak. men inte när det går för långt. men jag ska såklart itne färga håret rosa, det är inte jag. men däremot funderar jag seriöst på att klippa av mej håret, för jag får damp på det jämt och ständigt. men jag vet att jag kommer att ångra mej om jag gör det. men klippas behöver det, men kanske inte så värst mycket ändå. men visste skulle det sitta fint med en liten makeover...
en del av er tycker nog att jag vill att ni ska tycka synd om mej.
att det är därför jag skriver om deppiga saker ibland.
en del av er tycker nog att jag bara vill ha uppmärksamhet.
att det är därför jag skrver om deppiga saker ibland.
jag vet inte om det finns någon där ute som tycker det, men om det finns någon så vill jag berätta varför jag skriver om det jag gör.
det främsta syftet med denna blogg är inte att skrva för er. det gör jag inte. jag skriver för mej själv. det är som terapi för mej, och om min terapi ska fungera så måste jag vara ärlig. jag har aldrig varit särskilt bra på att prata, så därför har jag valt att skriva. jag har fått lite complaines om att jag skrvier långa inlägg, och det gör jag, och det vet jag om att jag gör. men, än en gång, jag skriver inte för er, utan för mej. ibland behöver jag skriva långt, och ibland inte. så ni får välja att antingen läsa eller inte läsa. kan ju medge att det jag skriver inte alltid håller bästa kvalitet eller handlar om de viktigaste sakerna i livet. men för mej har de betydelse, annars hade jag inte skrivit om det.
en del av er tycker nog att jag vill att ni ska tycka synd om mej.
att det är därför jag skriver om deppiga saker ibland.
en del av er tycker nog att jag bara vill ha uppmärksamhet.
att det är därför jag skrver om deppiga saker ibland.
jag vet inte om det finns någon där ute som tycker det, men om det finns någon så vill jag berätta varför jag skriver om det jag gör.
det främsta syftet med denna blogg är inte att skrva för er. det gör jag inte. jag skriver för mej själv. det är som terapi för mej, och om min terapi ska fungera så måste jag vara ärlig. jag har aldrig varit särskilt bra på att prata, så därför har jag valt att skriva. jag har fått lite complaines om att jag skrvier långa inlägg, och det gör jag, och det vet jag om att jag gör. men, än en gång, jag skriver inte för er, utan för mej. ibland behöver jag skriva långt, och ibland inte. så ni får välja att antingen läsa eller inte läsa. kan ju medge att det jag skriver inte alltid håller bästa kvalitet eller handlar om de viktigaste sakerna i livet. men för mej har de betydelse, annars hade jag inte skrivit om det.
